Sen en tid tillbaka
"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Jag har ändrat i mitt rum köpt nya möbler
och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
och snart har man glömt vem man är
Och jag har ändrat i mitt rum köpt nya möbler
och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är"
M.H
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Jag har ändrat i mitt rum köpt nya möbler
och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
och snart har man glömt vem man är
Och jag har ändrat i mitt rum köpt nya möbler
och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är"
M.H
När Orden Tar Slut
När det är så här det känns...
Jan. 27, 2010
"Innan mörkret faller
ska jag lämna några varma rader
ska jag vara din starka vän
ska jag visa några bättre sidor
och lova dig nånting igen"
Du tar min hand och tappar fokus.
Du kör och ingen av oss vet egentligen vart.
Och jag vill bara sitta så. Med din hand i min. Åka vägarna långt bort.
Vart, spelar ingen roll. Bara vi.
Och jag undrar hur det gick till. Vi som inte ens känner varann.
Du svarar så som bara du skulle göra, att en del människor vet man bara är bra.
"Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft"
Du drar mig intill dig.
Och mina läppar mot din hals.
Din doft ifrån ditt hår.
Dina armar runt mig.
Dina händer. På mig.
Du säger att du känner dig lugn hos mig.
Och du undrar hur man kan bli så kluven.
"Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en
tills morgonen kommer"
Du vill inte bli nån som bara kommer ibland.
Och sen går.
Jag tänker tyst, du får komma och gå som du vill.
Och du säger att någon kommer bli lycklig en dag.
Att jag borde spara det till då.
Att du kommer heja på.
Jag tänker att du har rätt.
Det borde finnas rum att falla i.
"Innan mörkret faller
vill jag reda ut några saker
inga rätt och inga fel
vill jag öppna för en vapenvila
du har din och jag har min del"
Det är för sent att vara efterklok.
Det är för sent att tänka att inte vilja såra någon.
Vi är redan där.
Det kommer vara oundvikligt.
"Och innan morgonen kommer
vill jag blöda några droppar mot stenen
det är tid för några tårar än
och göra klart för min norra stjärna
att jag aldrig ska ner igen"
Du lämnar mig där.
Vi säger 'hej då' och 'vi hörs'.
Du åker en bit och du ringer.
Du säger att du skulle kunna ge mig så mycket.
Att jag känns djupt inne i dig.
Du pratar om trygghet och trohet.
Om att kunna se varann i ögonen.
Men hur det känns i dig när mina läppar möter din hud.
Och jag blir tyst. Du gör mig stum. Igen.
Jag vill säga så mycket.
Men jag tror inte att det spelar någon roll.
Så jag är tyst.
För jag vet. Han väntar där hemma.
Och inget jag säger kan ändra på det.
"Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
det är som jag känner när åskan går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en
tills morgonen kommer
ja, tills morgonen kommer"
Och du går.
In. Till ditt. Din man och dina barn. Till din famlij.
Du spelar vanlig igen.
"Mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord"
Och vi ska inte ses nåt mer.
Vi ska inte höras.
Inte vara.
Du säger att du fortfarande känner mina läppar mot din hals.
Och att om du ska ge mig nånting så vill du kunna ge mig allt.
Du säger att det gör för ont.
Så du stannar här.
Där.
Och jag går sönder.
ska jag lämna några varma rader
ska jag vara din starka vän
ska jag visa några bättre sidor
och lova dig nånting igen"
Du tar min hand och tappar fokus.
Du kör och ingen av oss vet egentligen vart.
Och jag vill bara sitta så. Med din hand i min. Åka vägarna långt bort.
Vart, spelar ingen roll. Bara vi.
Och jag undrar hur det gick till. Vi som inte ens känner varann.
Du svarar så som bara du skulle göra, att en del människor vet man bara är bra.
"Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft"
Du drar mig intill dig.
Och mina läppar mot din hals.
Din doft ifrån ditt hår.
Dina armar runt mig.
Dina händer. På mig.
Du säger att du känner dig lugn hos mig.
Och du undrar hur man kan bli så kluven.
"Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en
tills morgonen kommer"
Du vill inte bli nån som bara kommer ibland.
Och sen går.
Jag tänker tyst, du får komma och gå som du vill.
Och du säger att någon kommer bli lycklig en dag.
Att jag borde spara det till då.
Att du kommer heja på.
Jag tänker att du har rätt.
Det borde finnas rum att falla i.
"Innan mörkret faller
vill jag reda ut några saker
inga rätt och inga fel
vill jag öppna för en vapenvila
du har din och jag har min del"
Det är för sent att vara efterklok.
Det är för sent att tänka att inte vilja såra någon.
Vi är redan där.
Det kommer vara oundvikligt.
"Och innan morgonen kommer
vill jag blöda några droppar mot stenen
det är tid för några tårar än
och göra klart för min norra stjärna
att jag aldrig ska ner igen"
Du lämnar mig där.
Vi säger 'hej då' och 'vi hörs'.
Du åker en bit och du ringer.
Du säger att du skulle kunna ge mig så mycket.
Att jag känns djupt inne i dig.
Du pratar om trygghet och trohet.
Om att kunna se varann i ögonen.
Men hur det känns i dig när mina läppar möter din hud.
Och jag blir tyst. Du gör mig stum. Igen.
Jag vill säga så mycket.
Men jag tror inte att det spelar någon roll.
Så jag är tyst.
För jag vet. Han väntar där hemma.
Och inget jag säger kan ändra på det.
"Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
det är som jag känner när åskan går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en
tills morgonen kommer
ja, tills morgonen kommer"
Och du går.
In. Till ditt. Din man och dina barn. Till din famlij.
Du spelar vanlig igen.
"Mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord"
Och vi ska inte ses nåt mer.
Vi ska inte höras.
Inte vara.
Du säger att du fortfarande känner mina läppar mot din hals.
Och att om du ska ge mig nånting så vill du kunna ge mig allt.
Du säger att det gör för ont.
Så du stannar här.
Där.
Och jag går sönder.
Eniro
Promenaden längs Memory Lane kan inte bli mer bildlig än så här.
Sommardagen när jag stod på thaien och handlade mat.
Du var på väg hem på din cykel.
Och du stannade till när du fick syn på mig.
I din gröna kofta. Den som är du.
Jag minns din blick. Jag minns min känsla.
Hoppet som tändes igen. Kärleken för dig.
'Warm Cotton' och välbekant hud på Per Lindeströms väg.
Där, där vi var när vi var sämst.
Vi som redan försökt så många gånger.
Vi gjorde det igen.
Vi som var dömda att misslyckas.
Vi föll igen. Som så många gånger förr.
Och på vägen dit... ironiskt förevigade på Petrejusvägen för en gratistjänst.
http://kartor.eniro.se/m/Mje6H
Sommardagen när jag stod på thaien och handlade mat.
Du var på väg hem på din cykel.
Och du stannade till när du fick syn på mig.
I din gröna kofta. Den som är du.
Jag minns din blick. Jag minns min känsla.
Hoppet som tändes igen. Kärleken för dig.
'Warm Cotton' och välbekant hud på Per Lindeströms väg.
Där, där vi var när vi var sämst.
Vi som redan försökt så många gånger.
Vi gjorde det igen.
Vi som var dömda att misslyckas.
Vi föll igen. Som så många gånger förr.
Och på vägen dit... ironiskt förevigade på Petrejusvägen för en gratistjänst.
http://kartor.eniro.se/m/Mje6H
Jan. 22, 2010
Har tagit mig ner till min hemstad.
Med ett tåg som tog en evighet.
Med ett tåg som gick via Karlstad.
Jag kan sakna att åka tåg. Under 1.5 års tid åkte jag sträckan
Stockholm-Falun minst en gång varannan vecka. Och det fanns nånting
väldigt avslappnande med det. Fridfullt. Det var några timmar då man
inte kunde göra så mycket annat än bara sitta. Läsa. Lyssna på
musik. Se en film. Göra ingenting annat än tänka.
Det var längesen jag åkte tåg till Falun.
Det är sällan jag åker tåg överhuvudtaget.
Och jag kommer antagligen aldrig mer att åka tåg till Falun.
Jag kommer med största säkerhet aldrig mer att åka tåg till Falun, gå Promenaden till hennes mammas hus, hämta nyckeln, fortsätta ner över ån, förbi polishuset och till Kristinegatan 32.
Så nu sitter jag alltså här. i skogen.
GPSen visar ingen bebyggelse. Bara några vägar.
Jag har varit här i dryga dygnet.
Efter den oförglömliga 30-årsdagen har det nog aldrig varit så skönt at tkomma hit.
Att få krama om de nära.
Min mamma får aldrig dö.
Jag träffade en gammal vän idag.
Nån jag inte sett på 6 år.
Vi tog en fika på cafét där vi alltid var, när vi var. När vi var 4.
Det kändes bra i hjärtat, sa hon efteråt.
Jag håller med. Jag har saknat henne.
Men så ändå, hur skönt det än är att komma hit just nu, ändå har jag hemlängtan.
Jag saknar min låtsasfru. Drakungen. Ambulansmannen. Mina kollegor och jobbet. Hon.
Det kommer bli lika skönt att åka tillbaka till Stockholm som det var att åka hit.
Den gamla vapendragaren hade gjort en present.
En tavla med en textrad.
"Här, ta min hand
jag följer dig
vi ska åt samma håll"
Hon kan mig. Hon kan Winnerbäck.
Jag sa till min låtsasfru, att det kommer stiga mig åt huvudet.
När det kom ett mail. Ett mail till. Med beröm och ord om beröring.
Det värmer. Det gör mig glad och stolt.
Tack Hoffa.
Och BS.
Och Erki.
Och jag kan inte låta bli att undra om du sitter precis som jag och tänker på mig precis så som jag tänker på dig.
Det var egentligen inte alls speciellt längesen som vi hördes.
Och jag vet att du har ditt. Med de dina.
Och du gör väl vad man gör med en familj en fredagkväll.
Och jag vet ju också att det är bäst med tystnaden.
För vi ska ju inte...
Men det hjälper inte.
Jag vill att du ringer nu. Jag vill se ditt namn i displayen och höra din röst när jag svarar.
Jag vill veta hur du gjort din dag.
Hur du gjort det du ska.
Och om du gjort det du inte ska, om du tänkt på mig.
Hur du tänkt på mig.
För jag saknar dig.
Med ett tåg som tog en evighet.
Med ett tåg som gick via Karlstad.
Jag kan sakna att åka tåg. Under 1.5 års tid åkte jag sträckan
Stockholm-Falun minst en gång varannan vecka. Och det fanns nånting
väldigt avslappnande med det. Fridfullt. Det var några timmar då man
inte kunde göra så mycket annat än bara sitta. Läsa. Lyssna på
musik. Se en film. Göra ingenting annat än tänka.
Det var längesen jag åkte tåg till Falun.
Det är sällan jag åker tåg överhuvudtaget.
Och jag kommer antagligen aldrig mer att åka tåg till Falun.
Jag kommer med största säkerhet aldrig mer att åka tåg till Falun, gå Promenaden till hennes mammas hus, hämta nyckeln, fortsätta ner över ån, förbi polishuset och till Kristinegatan 32.
Så nu sitter jag alltså här. i skogen.
GPSen visar ingen bebyggelse. Bara några vägar.
Jag har varit här i dryga dygnet.
Efter den oförglömliga 30-årsdagen har det nog aldrig varit så skönt at tkomma hit.
Att få krama om de nära.
Min mamma får aldrig dö.
Jag träffade en gammal vän idag.
Nån jag inte sett på 6 år.
Vi tog en fika på cafét där vi alltid var, när vi var. När vi var 4.
Det kändes bra i hjärtat, sa hon efteråt.
Jag håller med. Jag har saknat henne.
Men så ändå, hur skönt det än är att komma hit just nu, ändå har jag hemlängtan.
Jag saknar min låtsasfru. Drakungen. Ambulansmannen. Mina kollegor och jobbet. Hon.
Det kommer bli lika skönt att åka tillbaka till Stockholm som det var att åka hit.
Den gamla vapendragaren hade gjort en present.
En tavla med en textrad.
"Här, ta min hand
jag följer dig
vi ska åt samma håll"
Hon kan mig. Hon kan Winnerbäck.
Jag sa till min låtsasfru, att det kommer stiga mig åt huvudet.
När det kom ett mail. Ett mail till. Med beröm och ord om beröring.
Det värmer. Det gör mig glad och stolt.
Tack Hoffa.
Och BS.
Och Erki.
Och jag kan inte låta bli att undra om du sitter precis som jag och tänker på mig precis så som jag tänker på dig.
Det var egentligen inte alls speciellt längesen som vi hördes.
Och jag vet att du har ditt. Med de dina.
Och du gör väl vad man gör med en familj en fredagkväll.
Och jag vet ju också att det är bäst med tystnaden.
För vi ska ju inte...
Men det hjälper inte.
Jag vill att du ringer nu. Jag vill se ditt namn i displayen och höra din röst när jag svarar.
Jag vill veta hur du gjort din dag.
Hur du gjort det du ska.
Och om du gjort det du inte ska, om du tänkt på mig.
Hur du tänkt på mig.
För jag saknar dig.
Jan. 20, 2010
30 år. 3 dödsfall.
Jag gav upp.
Vek ner mig.
Efter gårdagens andra dödsfall kastade jag in handduken och bad om en snus.
Jag blev äldre igår och några erfarenheter rikare.
Och tillbaka i ett begär.
"Vi lever i vår egen värld
Där går vi långt och benen bär
Allt vi behöver det finns där
Vi lever i vår egen värld"
En stor kramad lössnus.
Känslan när kroppen tog emot nikotinet.
Ersatte adrenalinet.
Ett välbekant lugn.
"Och jag känner mig så trygg hos dig
Jag känner att du älskar mig
För när du säger det så tror jag dig
Jag känner mig så trygg hos dig"
En låg död i ett trapphus.
Den andre hade segnat ner i en matbutik.
Den tredje när han varit på promenad med frun.
"Och jag går med dig överallt
I sommarsol och vinterkallt
När tankarna tar över allt
Jag går med dig överallt"
Fingrade på halsbandet.
Hoppas trenden vänder.
Just nu verkar det inte ha varit ett turhalsband.
"Om hösten hittar hit igen
Då håller vi ihop min vän
Ja då lever vi för sommaren
Om hösten hittar hit igen"
"Ska inte du ta och börja plugga istället..." sa hon, när hon kom fram och kramade om mig där jag stod i dom gröna kläderna.
"Jag gjorde det aldrig, jag hade inget behov. Men jag ångrar det idag."
Tanken har slagit mig. Ska jag så ska jag snart.
"Du är en duktig tjej... Prova. Jag tror att det skulle bli superbra."
Ja, jag kanske skulle prova...
"Ja du behöver inte säga nått
När tiden flytt och åren gått
Om det blivit som dom förutspått
Ja du behöver inte säga nått"
Nån mer har hittat hit.
Det berättades igår.
Hur man blivit berörd.
Jag blev rörd.
Av det hon sa...
Det är fint att få beröra.
Hon vet dock inte att hon är omnämnd här.
Tidigare.
Redan i ett inlägg från Augusti 2008
Välkommen Syster Sonja.
"Men om du längtar hem nån dag
Och saknar nått precis som jag
Då leder vägen dit den ska
Om du längtar hem nån dag"
Summan av lasten är konstant.
Och ska jag snusa så kan jag lika gärna snusa gott snus. Och inte nikotinfritt som smakar djungelsnigel.
"Nej du behöver inte säga nått
När tiden flytt och åren gått
Om det blivit som dom förutspått
Du behöver inte säga nått"
/'Till Hiva'. Från Dig.
<3
Jan. 18, 2010
För 30 år sen rasade Almöbron.
Fartyget 'Star Clipper' kolliderade med brospannet till förbindelsen mellan fastlandet och Tjörn, den bro som när den byggdes upp igen fick namnet Tjörnbron.
8 människor omkom den natten. 7 bilar hann köra över kanten där vägen bara tog slut, innan trafiken stoppades.
En lastbil blev räddningen på ena sidan bron. Chauffören satt tillräckligt högt upp för att kunna se i tid att räcket och asfalten fick ett abrupt slut.
Han räddade liv genom att stoppa trafikanterna bakom honom.
Min mamma åkte in till BB samma dag.
Dagen efter föddes jag.
"Jag kan ha räknat sekunderna som gick
mellan ljuset och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
om du var på väg hit eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
det kommer ensamt om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
jag vet, de fungerar inge bra"
Jag sitter och tittar på ett grönt kuvert.
Det är en present från nån som har kommit att betyda väldigt mycket på ganska kort tid.
Det är svårt att göra gamla vänner...
Det är sällan man träffar nån som man kommer nära.
Det är inte lätt att träffa vänner i vuxen ålder.
Bekantskaper, visst. Men vänner. Riktiga vänner - svårare.
Dom som man blir som kär i.
Jag har haft tur.
Kuvertet har jag fått av min låtsasfru.
M.
Drakungens mamma.
Det är en födelsedagspresent.
En sån jag undanbad mig.
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"
Det är mina sista timmar som 29.
Med ett grönt vadderat kuvert. Med nåt som rasslar däri.
Ambulansmannen har varit här.
Ätit mat. Tittat på Idrottsgalan.
Lämnat ambulanskläder.
Åkt till jobbet.
Sånt som ambulansmän gör.
"Jag hörde din röst på en ödslig kyrkogård
jag måste ha träffat din frekvens
Diskanten var svagare, diktionen mindre hård
det var som att tonen var en väns
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker och regnet känns
Gör din tolkning, häll mig full av svar
rita figurer och dra en gräns"
Imorgon är jag 30.
När jag vaknar ska jag åka till Bäckvägen och byta byxor.
Och ta på mig ambulansmannens tröjor.
Sen väntar en dag i baksätet på A991.
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"
Och vi ses ibland.
Ett 'hej'.
En lätt smekning.
Du ringer när ingen hör.
Ett sms när det gått en tid.
Vi som inte ska höras.
'New York'.
"man väcker en ångest när man släcker en annan..."
Fartyget 'Star Clipper' kolliderade med brospannet till förbindelsen mellan fastlandet och Tjörn, den bro som när den byggdes upp igen fick namnet Tjörnbron.
8 människor omkom den natten. 7 bilar hann köra över kanten där vägen bara tog slut, innan trafiken stoppades.
En lastbil blev räddningen på ena sidan bron. Chauffören satt tillräckligt högt upp för att kunna se i tid att räcket och asfalten fick ett abrupt slut.
Han räddade liv genom att stoppa trafikanterna bakom honom.
Min mamma åkte in till BB samma dag.
Dagen efter föddes jag.
"Jag kan ha räknat sekunderna som gick
mellan ljuset och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
om du var på väg hit eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
det kommer ensamt om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
jag vet, de fungerar inge bra"
Jag sitter och tittar på ett grönt kuvert.
Det är en present från nån som har kommit att betyda väldigt mycket på ganska kort tid.
Det är svårt att göra gamla vänner...
Det är sällan man träffar nån som man kommer nära.
Det är inte lätt att träffa vänner i vuxen ålder.
Bekantskaper, visst. Men vänner. Riktiga vänner - svårare.
Dom som man blir som kär i.
Jag har haft tur.
Kuvertet har jag fått av min låtsasfru.
M.
Drakungens mamma.
Det är en födelsedagspresent.
En sån jag undanbad mig.
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"
Det är mina sista timmar som 29.
Med ett grönt vadderat kuvert. Med nåt som rasslar däri.
Ambulansmannen har varit här.
Ätit mat. Tittat på Idrottsgalan.
Lämnat ambulanskläder.
Åkt till jobbet.
Sånt som ambulansmän gör.
"Jag hörde din röst på en ödslig kyrkogård
jag måste ha träffat din frekvens
Diskanten var svagare, diktionen mindre hård
det var som att tonen var en väns
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker och regnet känns
Gör din tolkning, häll mig full av svar
rita figurer och dra en gräns"
Imorgon är jag 30.
När jag vaknar ska jag åka till Bäckvägen och byta byxor.
Och ta på mig ambulansmannens tröjor.
Sen väntar en dag i baksätet på A991.
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"
Och vi ses ibland.
Ett 'hej'.
En lätt smekning.
Du ringer när ingen hör.
Ett sms när det gått en tid.
Vi som inte ska höras.
'New York'.
"man väcker en ångest när man släcker en annan..."
Jan. 16, 2010
Han kom med en present.
En espressobryggare. En visp. En burk full med nymalt kaffe.
Makalöse ambulansmannen.
"Dance me to your beauty with a burning violin
Dance med through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love"
Vi spenderar tid i min soffa.
Jag och Tryggheten.
I varsin ände går vi igenom 'Johan Falk'.
En efter en.
"Oh let me see your beauty when the witnesses are gone
Let me feel you moving like they do in Babylon
Show me slowly what I only know the limits of
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love"
Du kallade mig 'älskling' och din 'olyckliga kärlek'.
Det som känns på insidan stannar där.
Hos Dig.
Och hos mig.
Jag trycker tillbaka.
Det ska inte upp till ytan.
Gud förbjude.
"Dance me to the wedding now, dance me on and on
Dance me very tenderly and dance me very long
We're both of us beneath our love, we're both of us above
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love"
Och Tant Tissi kom med sockor.
Egenhändigt stickade sockor.
Halkvänliga.
Det gleds friskt över golvet i centralen.
"Dance me to the children who are asking to be born
Dance me through the curtains that our kisses have outworn
Raise a tent of shelter now, though every thread is torn
Dance me to the end of love"
Och vi hörs på telefon.
Du säger att du tänkt på mig.
Vi frågar om hur det varit.
Om vad som hänt.
Och hur det ska bli.
Och däremellan saker vi inte vet om varann.
Och vi säger 'hej då' innan dörren öppnas.
"Dance me to your beauty to a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Touch med with your naked hand or touch me with your glove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love"
Vi smsar ett 'godnatt'.
Vi somnar på varsin sida om stan.
Vi gömmer.
Men det som göms i snö kommer oftast fram i tö.
Och jag kommer krascha igen.
Hur mycket jag än stretar emot.
Fast det spelar ingen roll.
Det kommer vara oundvikligt.
Och jag har rest mig förr.
Come what may.
Jan. 12, 2010
Ambulansmannen och jag.
Glasstillverkning och Tarantino.
Saffran och Polkagris.
Det finns en trygghet när han ligger bredvid i soffan.
Som att inget ont kan hända så länge jag har honom.
Jag vill spara på honom.
Du sa att det var nåt speciellt med mig.
Att jag har nåt slags skimmer kring mig.
Och att jag är begåvad.
Om jag inte hade vetat bättre så hade jag trott att du rökt på.
Du letar rum.
Rum att andas fritt.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Om jag ska göra.
Om jag borde göra.
Men jag andas med dig.
Om du vill.
Jag finns här.
I en annan del av stan sitter Hon.
Med alldeles för många bekymmer
och alldeles för lite avlastning.
Med en tid som sprang iväg.
Desperationen växer och med det tvivlet.
Hon står vid kanten och tittar ut.
Tänker tanken.
Men vi vet båda två att det bottnar i nånting annat
Och att lösningen är svårare än att bara sälla sig till de trolösa.
Det här är inte året då vi ska gå sönder mina älskade.
Det här är året då de stora drömmarna ska få fäste.
Det är året då vi kanske måste göra en känslomässig omstrukturering.
Men det är fan inte året då vi ska gå sönder.
Vad det än handlar om.
Hur svårt det än må vara.
Så har vi varann.
Jag släpper inte nån av er.
Jag vägrar se nån av er falla isär.
Jag tänker fan inte plocka upp spillror.
Jag tänker inte låta det gå så långt.
Vi lever bara en gång.
Låt oss göra det.
Glasstillverkning och Tarantino.
Saffran och Polkagris.
Det finns en trygghet när han ligger bredvid i soffan.
Som att inget ont kan hända så länge jag har honom.
Jag vill spara på honom.
Du sa att det var nåt speciellt med mig.
Att jag har nåt slags skimmer kring mig.
Och att jag är begåvad.
Om jag inte hade vetat bättre så hade jag trott att du rökt på.
Du letar rum.
Rum att andas fritt.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Om jag ska göra.
Om jag borde göra.
Men jag andas med dig.
Om du vill.
Jag finns här.
I en annan del av stan sitter Hon.
Med alldeles för många bekymmer
och alldeles för lite avlastning.
Med en tid som sprang iväg.
Desperationen växer och med det tvivlet.
Hon står vid kanten och tittar ut.
Tänker tanken.
Men vi vet båda två att det bottnar i nånting annat
Och att lösningen är svårare än att bara sälla sig till de trolösa.
Det här är inte året då vi ska gå sönder mina älskade.
Det här är året då de stora drömmarna ska få fäste.
Det är året då vi kanske måste göra en känslomässig omstrukturering.
Men det är fan inte året då vi ska gå sönder.
Vad det än handlar om.
Hur svårt det än må vara.
Så har vi varann.
Jag släpper inte nån av er.
Jag vägrar se nån av er falla isär.
Jag tänker fan inte plocka upp spillror.
Jag tänker inte låta det gå så långt.
Vi lever bara en gång.
Låt oss göra det.
Jan. 8, 2010
Tack vare föregående inläggs bild väcktes frågan hos mig; Varför är det så populärt att klä ut sina barn till djur?
Betänk alla mössor med diverse öron, dressar (- som i gårdagens fall ser ut som en drake -) osv till barn som ser ut som djur.
Är det möjligtvis så att man ångrat sig och önskat att man hade skaffat en hund istället?
Eller gör det det bara enklare för föräldrarna att älska när de små monstrena i alla fall är söta monster, som om man skulle ha större överseende då?
För att det är lättare att förlåta djur?
Eller som Syser Kajsa sa; Det är svårt att bli arg på hunden som möter en i hallen.
Jag undrar.
Jag vill ha svar.
Det kom ett mejl.
Jag väljer att kalla det ett "fanmejl".
För det låter bra.
Det är dock kanske en smula överdrift..
Hon skrev att jag sagt nåt som hon själv försökt att sätta ord på.
Att det jag sagt hade betydelse.
Att hon tyckte som jag.
Det handlar om att försöka hitta ett sätta att leva utan att vara med.
Vi har bestämt att vi ska träffas och brainstorma kring huruvida det skulle kunna se ut.
Jag och min ambulansman stod häromdan och tummade på varsitt exemplar av boken "Alla får ligga: strategier i förförelsekonsten för den moderna gentlemannen och kvinnan".
Vi konstaterade dock att ingen av oss skulle lägga 200 spänn på nåt sånt utan att det medföljde nån form av garanti.
Och så sa du plötsligt att du blev lite kär i mig första gången du såg mig.
Fast du inte fattade riktigt på en gång vad som hände.
Och hur du hade råkat säga mitt namn.
Hemma.
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur allt hade kunnat se ut.
I en annan tid.
Om det hade kunnat bli du och jag.
Du är antagligen den finaste frun man skulle kunna få.
Jag undrar.
Jag vill ha svar...
Vad nu det betyder.
Betänk alla mössor med diverse öron, dressar (- som i gårdagens fall ser ut som en drake -) osv till barn som ser ut som djur.
Är det möjligtvis så att man ångrat sig och önskat att man hade skaffat en hund istället?
Eller gör det det bara enklare för föräldrarna att älska när de små monstrena i alla fall är söta monster, som om man skulle ha större överseende då?
För att det är lättare att förlåta djur?
Eller som Syser Kajsa sa; Det är svårt att bli arg på hunden som möter en i hallen.
Jag undrar.
Jag vill ha svar.
Det kom ett mejl.
Jag väljer att kalla det ett "fanmejl".
För det låter bra.
Det är dock kanske en smula överdrift..
Hon skrev att jag sagt nåt som hon själv försökt att sätta ord på.
Att det jag sagt hade betydelse.
Att hon tyckte som jag.
Det handlar om att försöka hitta ett sätta att leva utan att vara med.
Vi har bestämt att vi ska träffas och brainstorma kring huruvida det skulle kunna se ut.
Jag och min ambulansman stod häromdan och tummade på varsitt exemplar av boken "Alla får ligga: strategier i förförelsekonsten för den moderna gentlemannen och kvinnan".
Vi konstaterade dock att ingen av oss skulle lägga 200 spänn på nåt sånt utan att det medföljde nån form av garanti.
Och så sa du plötsligt att du blev lite kär i mig första gången du såg mig.
Fast du inte fattade riktigt på en gång vad som hände.
Och hur du hade råkat säga mitt namn.
Hemma.
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur allt hade kunnat se ut.
I en annan tid.
Om det hade kunnat bli du och jag.
Du är antagligen den finaste frun man skulle kunna få.
Jag undrar.
Jag vill ha svar...
Vad nu det betyder.
"Min" Drakunge
Jan. 6, 2010
"Strimmor
Jag öppnar mina ögon försiktigt
Jag har varit här förut
Mänskorna här verkar så lyckliga nu
Är det nittonhundra nittiosju?"
Jag tog en tripp längs memorylane igår.
Spelkväll i Hammarbyhöjden.
Lisas lägenhet.
Konsum med surtanten.
Sevan där vi träffades första gången.
Du i din vita reviga t-shirt.
Jag i min skjorta.
Gick förbi Forsskålsgatan på vägen hem.
Det lyste högst upp.
Där vi var.
Där vi var bäst.
Det var sommar då.
Vi sov med fönstrena öppna.
Hörde ambulanserna som körde blått till SÖS.
Mina.
Ditt.
Det var -25 i natt.
Det är en annan tid.
Det är lätt att bli nostalgisk.
"Strimmor
Jag kan ha förlorat min heder
Jag kan ha förlorat allt
Men när solen går opp är vi långt härifrån
Så jag håller huvudet kallt"
Vi skriver 2010 och årets mest otippade kom tidigt i år.
En tidig morgon.
På väg hem ifrån jobbet.
Låt oss kalla det bekännelse.
Ord som berörde.
Och om jag så hade fått gissa 100 gånger så hade jag inte gissat på det.
På dig.
Men jag lyfter huvudet lite högre.
- Det är ömsesidigt.
"Du och jag har ingenting
Vi kan inte knäcka varann
Vi måste inte hålla tankarna klara"
Om två veckor är jag 30.
Jag har ingen aning om åt vilket håll jag ska.
Jag vet inte vad som väntar.
Och jag är helt tillfreds med det.
"Strimmor
Ett skitigt fönster mot världen
Och en vind som tar sig in
Rymmen är så lockande och len inatt
Och lika stark som en halva gin"
Ibland känner jag doften av 'Warm Cotton'.
På bussen.
På gatan.
Jag vänder mig om och tittar efter dig.
Men det är aldrig du.
Du är nån annanstans.
Välförtjänt.
Forsskålsgatan är långt borta.
- Jag är "balanserat misslyckad".
Jag öppnar mina ögon försiktigt
Jag har varit här förut
Mänskorna här verkar så lyckliga nu
Är det nittonhundra nittiosju?"
Jag tog en tripp längs memorylane igår.
Spelkväll i Hammarbyhöjden.
Lisas lägenhet.
Konsum med surtanten.
Sevan där vi träffades första gången.
Du i din vita reviga t-shirt.
Jag i min skjorta.
Gick förbi Forsskålsgatan på vägen hem.
Det lyste högst upp.
Där vi var.
Där vi var bäst.
Det var sommar då.
Vi sov med fönstrena öppna.
Hörde ambulanserna som körde blått till SÖS.
Mina.
Ditt.
Det var -25 i natt.
Det är en annan tid.
Det är lätt att bli nostalgisk.
"Strimmor
Jag kan ha förlorat min heder
Jag kan ha förlorat allt
Men när solen går opp är vi långt härifrån
Så jag håller huvudet kallt"
Vi skriver 2010 och årets mest otippade kom tidigt i år.
En tidig morgon.
På väg hem ifrån jobbet.
Låt oss kalla det bekännelse.
Ord som berörde.
Och om jag så hade fått gissa 100 gånger så hade jag inte gissat på det.
På dig.
Men jag lyfter huvudet lite högre.
- Det är ömsesidigt.
"Du och jag har ingenting
Vi kan inte knäcka varann
Vi måste inte hålla tankarna klara"
Om två veckor är jag 30.
Jag har ingen aning om åt vilket håll jag ska.
Jag vet inte vad som väntar.
Och jag är helt tillfreds med det.
"Strimmor
Ett skitigt fönster mot världen
Och en vind som tar sig in
Rymmen är så lockande och len inatt
Och lika stark som en halva gin"
Ibland känner jag doften av 'Warm Cotton'.
På bussen.
På gatan.
Jag vänder mig om och tittar efter dig.
Men det är aldrig du.
Du är nån annanstans.
Välförtjänt.
Forsskålsgatan är långt borta.
- Jag är "balanserat misslyckad".
Jag har stulit den här bilden.
Saffranglass och varning för ras.
Jag har frysen full med saffransglass.
Hemmagjord.
Den som får honom på fall ska vara tacksam!
I flera år har jag skonats.
Jag borde ha vetat.
Jag borde ha haft det på känn.
Man kommer inte undan hur länge som helst.
I had it coming.
Det var min tur nu.
Ikväll var det dags.
När jag satte ner vänster fot då jag rundade hörnet till Katarina Bangata kände jag direkt att det skulle gå åt helvete.
Sen var det som om resterande skedde i slow motion.
Jag var så medveten om vad som hände.
Vänsterbenet gled åt höger och jag bjöd åskådarna på en fenomenal akrobatik - Cirkus Cirkör hade blivit imponerade!
Kroppen roterade 180 grader motsols.
Luftfärden kändes som en evighet.
Jag landade på sidan. Som om jag fått en glidtackling av ett riktigt proffs.
Men efter att jag landat var jag uppe igen på 2 nanosekunder.
Jag var dock mest imponerad av paret bakom mig som lyckades behålla skrattet inombords - själv hade jag dött av skratt om jag sett mig själv.
Veckans komplimang: "Du är balanserat misslyckad"
- Tack min älskade låtsasfru.
För övrigt så är jag villig att betala en hög summa för en ny höft.
Vi säger så.
